Hellre ökänd än okänd

Jag och S diskuterade i dag på jobbet om vi hellre skulle vilja vara helt okända eller ökända. Scenariot på klassåterträffen skulle vara gick du i vår klass eller fan det är ju du som jag funderat på att leta upp och tortera till döds i hela mitt liv bara för du var så jävlig i plugget. Både jag och S var helt överens om att vi skulle hellre var ökända än okända. Men detta faller är nog sig inte naturligt för alla människor. Många vill nog vara okända och fine, jag kan förstå grejen med den tanken. Även att vara ökänd har sina nackdelar. Jag kanske inte skulle vilja måla mig blå och äta upp röster i TV àla Robinsson Robban. Jag skulle aldrig vilja stå i rampljuset för att jag på det så bestämdaste ville bli känd för hela svenska folket, inte hela världen heller för den delen. Men ska man välja mellan att vara helt okänd eller helt ökänd känns i alla fall inte valet svårt. Men livet är inte svart eller vitt. Och det är väl kanske skönt.