torsdag, augusti 16, 2007
onsdag, augusti 15, 2007
tisdag, augusti 14, 2007
DEMONENS MÄRKE - PROLOG
Handen som höll gåspennan var svårt sargad. Otaliga gulnade lindor täckte den nästan helt, blod hade trängt fram på många ställen. Den svarta kåpans högra ärm var uppdragen till armbågen och visade en smal och onaturligt blek arm. På den benvita skrivpulpeten låg en uppslagen bok med kraftiga pärmar i rött läder. Handen skakade svagt när fingrarna krampaktigt höll i pennan vars spets gjorde vackra mönster i rött bläck på det robusta pergamentet. Ett fladdrande vaxljus var det enda som lyste upp i det annars så kompakta mörkret.
Han lade ner fjäderpennan på skrivpulpeten och höll sina öppna händer framför sig. Han såg på dem och grimaserade illa. Smärtan var ilande. Såren var många och tämligen små men tillsammans bildade de en värk som var svår att uthärda då han hela tiden arbetade med skrivandet i boken. Det var svårt att skriva då varje gång han rörde handen fanns en chans till att en blodsdroppe skulle falla ner i bokens sidor. Som om det skulle göra något, tänkte han för sig själv. Han stirrade på sina händer som om han aldrig hade sett dem förut i hela sitt liv. De som ut som Den mörkes händer.
Han visste inte hur länge han befunnit sig i detta helvete. Det var omöjligt att räkna tiden då mörkret som omslöt honom var konstant och inget annat fanns. Ingenting. Det var ingen sanning, det fanns något därute, bortom hans stol, skrivpulpeten och det svarta vaxljus som aldrig tycktes brinna ner, fanns något annat. Han hade hört skriken. En rysning letade sig ner längst hans ryggrad av blotta tanken på dessa skrik. Och där fanns också Han.
Han förbannade sig själv för sin dumhet, sin blåögdhet. Han, Acanius Präntare, en av Kejsarens mest betrodda och även högst aktade skrivare hade fallit för Hans smicker. Denna dumhet fick han betala för nu, i evig tid, som det kändes. Skrivandes på denna demoniska bok. Han hade tappat hoppet på räddning. Ingen skulle finna honom i denna limbo och det fanns ingen väg ut. Detta hade Han viskat till honom - ingen väg ut. Någonstans hoppades han på döden, eller var han redan död? Hur skulle han kunna leva då han inte ätit eller druckit på den evighet som han befunnit sig på denna plats? Han var död.
Den första tiden hade han haft planer på att fly. Han hade också gjort det. Rakt in mörkret hade han sprungit. Så långt som benen kunde bära honom. In i mörkret sprang han. Aldrig förr hade upplevt något sådant. Det var ett fysiskt mörker, det var inte bara avsaknad av ljus, det var något annat. Något skapat av Honom. Det som skedde under flykten ville han inte tänka på, det mesta hade han förträngt. Det gjorde för ont. Men hoppet som brunnit i hans hjärta då han i blint mörker hade sett ett ljus, en rädding, en chans att slippa denna plats. När detta ljus varit vaxljuset på skrivpulpeten hade han tappat allt hopp. Han hade inte sprungit i cirklar, allt var en cirkel. Det fanns ingen utväg, det fanns ingen räddning.
Åter tog han upp pennan. Han doppade spetsen i den lilla glasflaskan med blod som var hans bläck. Varmt blod. Det blev aldrig mindre ju mer han skrev. Blodet fanns alltid där, det var konstant.
Han såg på det sista av de pergamentark som han redan kopierat ner i denna bok, läste långsamt och fortsatte skriva. Han ville inte veta vad bokens blad var gjorda av men han misstänkte var det var för något. Mänsklig hud.
Och när boken var färdigskriven? Vad skulle hända med honom då? Vad skulle Han göra med honom? Rädslan att inte avsluta det han börjat med var stor. Detta hade även Han varnat honom för. Straffet skulle han inte kunna tänka sig inte ens med hjälp av all fantasi han besatt i sitt inre. Och han var inte den förste som Den mörke hade gett uppdraget att slutföra boken. Den var skriven med olika handstilar, han hade räknat dem till sextiosex stycken, alla med sin speciella särart, men alla med en mästares handlag. Alla de som skrivit boken fanns liksom här runt honom, iakttagande. Det var deras skrik som han kunde höra i mörkret. Detta var ett helvete och han höll på att sammanställa något som skulle kunna få Honom att kunna skapa detta helvete även på Arcaria. Och det var han, Acanius som skulle slutföra arbetet med att ge honom den färdiga boken. Han undrade viket straff han skulle få för detta efter sin död, om han inte redan var död.
Trots sina såriga händer skrev han mycket snabbt. Någonstans inom honom ville han bli klar med den demoniska boken. Detta skulle i alla fall ge honom ett svar på alla frågor som han ältade om och om igen i sin hjärna. Han var beredd att ta sitt straff, vilket det än må vara. Bara detta skulle ta honom ifrån detta mörker. Han höll på att tappa allt sans och vett. Så bröts tystnaden av skriken. De startade med en kakofoni av ljud, alla lika men alla mycket olika. Han gled ner från sin stol, kurade ihop sig som ett nyfött barn invid pulpeten och skakade av rädsla. Han gömde sitt huvud under sina såriga och lindade händer. Snart skulle Han komma. Den kalla vinden svepte redan in i från mörkret. Han var redan här.
Han lade ner fjäderpennan på skrivpulpeten och höll sina öppna händer framför sig. Han såg på dem och grimaserade illa. Smärtan var ilande. Såren var många och tämligen små men tillsammans bildade de en värk som var svår att uthärda då han hela tiden arbetade med skrivandet i boken. Det var svårt att skriva då varje gång han rörde handen fanns en chans till att en blodsdroppe skulle falla ner i bokens sidor. Som om det skulle göra något, tänkte han för sig själv. Han stirrade på sina händer som om han aldrig hade sett dem förut i hela sitt liv. De som ut som Den mörkes händer.
Han visste inte hur länge han befunnit sig i detta helvete. Det var omöjligt att räkna tiden då mörkret som omslöt honom var konstant och inget annat fanns. Ingenting. Det var ingen sanning, det fanns något därute, bortom hans stol, skrivpulpeten och det svarta vaxljus som aldrig tycktes brinna ner, fanns något annat. Han hade hört skriken. En rysning letade sig ner längst hans ryggrad av blotta tanken på dessa skrik. Och där fanns också Han.
Han förbannade sig själv för sin dumhet, sin blåögdhet. Han, Acanius Präntare, en av Kejsarens mest betrodda och även högst aktade skrivare hade fallit för Hans smicker. Denna dumhet fick han betala för nu, i evig tid, som det kändes. Skrivandes på denna demoniska bok. Han hade tappat hoppet på räddning. Ingen skulle finna honom i denna limbo och det fanns ingen väg ut. Detta hade Han viskat till honom - ingen väg ut. Någonstans hoppades han på döden, eller var han redan död? Hur skulle han kunna leva då han inte ätit eller druckit på den evighet som han befunnit sig på denna plats? Han var död.
Den första tiden hade han haft planer på att fly. Han hade också gjort det. Rakt in mörkret hade han sprungit. Så långt som benen kunde bära honom. In i mörkret sprang han. Aldrig förr hade upplevt något sådant. Det var ett fysiskt mörker, det var inte bara avsaknad av ljus, det var något annat. Något skapat av Honom. Det som skedde under flykten ville han inte tänka på, det mesta hade han förträngt. Det gjorde för ont. Men hoppet som brunnit i hans hjärta då han i blint mörker hade sett ett ljus, en rädding, en chans att slippa denna plats. När detta ljus varit vaxljuset på skrivpulpeten hade han tappat allt hopp. Han hade inte sprungit i cirklar, allt var en cirkel. Det fanns ingen utväg, det fanns ingen räddning.
Åter tog han upp pennan. Han doppade spetsen i den lilla glasflaskan med blod som var hans bläck. Varmt blod. Det blev aldrig mindre ju mer han skrev. Blodet fanns alltid där, det var konstant.
Han såg på det sista av de pergamentark som han redan kopierat ner i denna bok, läste långsamt och fortsatte skriva. Han ville inte veta vad bokens blad var gjorda av men han misstänkte var det var för något. Mänsklig hud.
Och när boken var färdigskriven? Vad skulle hända med honom då? Vad skulle Han göra med honom? Rädslan att inte avsluta det han börjat med var stor. Detta hade även Han varnat honom för. Straffet skulle han inte kunna tänka sig inte ens med hjälp av all fantasi han besatt i sitt inre. Och han var inte den förste som Den mörke hade gett uppdraget att slutföra boken. Den var skriven med olika handstilar, han hade räknat dem till sextiosex stycken, alla med sin speciella särart, men alla med en mästares handlag. Alla de som skrivit boken fanns liksom här runt honom, iakttagande. Det var deras skrik som han kunde höra i mörkret. Detta var ett helvete och han höll på att sammanställa något som skulle kunna få Honom att kunna skapa detta helvete även på Arcaria. Och det var han, Acanius som skulle slutföra arbetet med att ge honom den färdiga boken. Han undrade viket straff han skulle få för detta efter sin död, om han inte redan var död.
Trots sina såriga händer skrev han mycket snabbt. Någonstans inom honom ville han bli klar med den demoniska boken. Detta skulle i alla fall ge honom ett svar på alla frågor som han ältade om och om igen i sin hjärna. Han var beredd att ta sitt straff, vilket det än må vara. Bara detta skulle ta honom ifrån detta mörker. Han höll på att tappa allt sans och vett. Så bröts tystnaden av skriken. De startade med en kakofoni av ljud, alla lika men alla mycket olika. Han gled ner från sin stol, kurade ihop sig som ett nyfött barn invid pulpeten och skakade av rädsla. Han gömde sitt huvud under sina såriga och lindade händer. Snart skulle Han komma. Den kalla vinden svepte redan in i från mörkret. Han var redan här.
DET VAR INTE IGÅR...
...som jag skrev något i min Blogg. Men det kanske är dags att dra igång den igen. För tillfället sitter jag och arbetar på ett romanprojekt som har arbetsnamnet Demonens märke. Denna utspelar sig i en värld som bygger på rollspelet Saga. Sitter just nu med, för att vara exakt, 29.720 ord och försöker att arbeta på texten så ofta jag nu hinner. Mitt mål är 70-80.000 ord men detta efter mycket omarbetande, korrning etc. Det kommer att ta ett tag...tisdag, februari 07, 2006
Trenne Systrar - Sagan om Uthorien
Denna historia utspelar sig i mitt eget fantasifoster, landet Uthorien. Historien är meningen att någon gång i framtiden ska bli en bok men det får tiden utvisa. Det tål dock att sägas att korrningen av texten sker i efterhand så stavfel och konstigheter finns. Fortsättningen av historien finns på länken...
EPILOG
De dova trummorna ekade mellan fästningens svarta nedslitna murar, de fortplantade sig och slungades ut över den åldrande skogen där den gamle stegade i den snåriga terrängen.
Han stannade upp en sekund men satte sig snart i rörelse. Den gamla skogen runt fästningen var mycket vildvuxen, skrämmande för många men för honom fanns där inget skrämmande, han kände skogen, han kunde höra den andas, röra sig i den kalla nordanvinden som blåste ner i från de höga bergen i norr. Han visste att Kung Egden skulle skicka ut sina män efter honom, kanske skulle konungen även skicka sin egen livhird, de såkallade Valmarerna, en fruktad styrka som var kända för sin skicklighet och grovhuggna sätt. De skulle leta efter tjuven. Han skrattade tyst. Ja, de skulle kalla honom tjuven. Så lite de förstod. Det var för deras eget bästa, för Uthoriens bästa.
Det han gjorde denna kalla vinternatt skulle vara det enda som kunde rädda landet, han skakade sakta på sitt huvud. De skulle aldrig förstå.
Snön låg tjock framför hans fötter, den täckte skogens alla träd, stenar och myrar och omslöt den med sitt kalla täcke. Vinterns förbannelse rådde i Uthorien men just i år hade den tagit i med sin fulla kraft. Han tog sig smidigt över stockar, sten och granris allt täckt av vit kall snö samtidigt som han bar knytet av björnskinn varligt och ömt i sin famn. Han var inte orolig, kung Egdens män skulle inte finna honom. Han tittade snabbt över sin axel och log. Inga spår av hans fötter sågs i snön.
Nu hörde han kungens män som stormade ut ur det gamla fästningen, hästarnas hovar klapprade mot borgens stenklädda inner- och yttergårdar. De visste. Tjuven skulle fångas. Död eller levande och hans byte... Han skakade på sitt gamla huvud. Om de bara visste, om de kunde se in i framtiden. Han hade stannat upp när han hade känt flickornas blickar i sin nacke. De tittade storögdt på honom. Han visste att de var för unga att förstå, även om dessa systrar var annorlunda, de bar landets blod i sina ådror och i blodet fanns också något annat, något som han själv bar på. Deras blickar var genomträngande, på något underligt sätt beklagande och på samma gång anklagande. Kunde de veta? Nej, det var omöjligt, deras kraft låg i träda och det var bara han som kunde få den att spira, men detta låg i en framtid som var höljt i dunkel. Han funderade på att förblinda dem, blott för en sekund men övergav den tanken. Deras tid skulle komma, de skulle avgöra Uthoriens framtid. Han log snabbt mot de båda flickorna. ”Vi ses igen”, sade han men detta kommer att ske om tio årstider.
När han kommit längre in i skogen stannade han och böjde sig ner mot en stor flat mossbeklädd sten. Han lade försiktigt ner björnskinnsbyltet på stenen. Ett gurglande läte hördes från byltet, försiktigt vecklade han upp skinnets kanter och ett litet ansikte med mörkt hår och stora mörka ögon syntes. Han log. Den lilla flickans stora ögon följde hans minsta rörelse. "Jag vet att du redan har ett namn", viskade han. "Ditt namn är Itra, dotter till kung Egden och prinsessa av Uthorien. Men jag måste nu ge dig ett nytt namn och i gudinnan Setneys närvaro, i denna månljusa vinternatt fås du namnet Varja. Det är du som ska frälsa det rike som finns i ditt blod, det som du ska rädda Uthorien, det land som dina förfäder skapat och byggt, det ända som kan rädda oss från Nardors mörka kraft." Han tystnade, såg allvarligt på den lilla. Inget hördes i den gamla skogen. Allt var tyst. Den gamles ljusa ögon såg in i flickans bruna. Tiden stod stilla. Ett leende fortplantade sig i flickans lilla ansikte och även den gamle log. "Du kommer att bli en stor drottning en dag Varja", sa han. Han smekte hennes mjuka runda kind och lyfte upp henne i sin famn igen. ljudlöst smög han mellan de snötyngda träden tills han försvann in i den gamla skogens djup.
EPILOG
De dova trummorna ekade mellan fästningens svarta nedslitna murar, de fortplantade sig och slungades ut över den åldrande skogen där den gamle stegade i den snåriga terrängen.
Han stannade upp en sekund men satte sig snart i rörelse. Den gamla skogen runt fästningen var mycket vildvuxen, skrämmande för många men för honom fanns där inget skrämmande, han kände skogen, han kunde höra den andas, röra sig i den kalla nordanvinden som blåste ner i från de höga bergen i norr. Han visste att Kung Egden skulle skicka ut sina män efter honom, kanske skulle konungen även skicka sin egen livhird, de såkallade Valmarerna, en fruktad styrka som var kända för sin skicklighet och grovhuggna sätt. De skulle leta efter tjuven. Han skrattade tyst. Ja, de skulle kalla honom tjuven. Så lite de förstod. Det var för deras eget bästa, för Uthoriens bästa.
Det han gjorde denna kalla vinternatt skulle vara det enda som kunde rädda landet, han skakade sakta på sitt huvud. De skulle aldrig förstå.
Snön låg tjock framför hans fötter, den täckte skogens alla träd, stenar och myrar och omslöt den med sitt kalla täcke. Vinterns förbannelse rådde i Uthorien men just i år hade den tagit i med sin fulla kraft. Han tog sig smidigt över stockar, sten och granris allt täckt av vit kall snö samtidigt som han bar knytet av björnskinn varligt och ömt i sin famn. Han var inte orolig, kung Egdens män skulle inte finna honom. Han tittade snabbt över sin axel och log. Inga spår av hans fötter sågs i snön.
Nu hörde han kungens män som stormade ut ur det gamla fästningen, hästarnas hovar klapprade mot borgens stenklädda inner- och yttergårdar. De visste. Tjuven skulle fångas. Död eller levande och hans byte... Han skakade på sitt gamla huvud. Om de bara visste, om de kunde se in i framtiden. Han hade stannat upp när han hade känt flickornas blickar i sin nacke. De tittade storögdt på honom. Han visste att de var för unga att förstå, även om dessa systrar var annorlunda, de bar landets blod i sina ådror och i blodet fanns också något annat, något som han själv bar på. Deras blickar var genomträngande, på något underligt sätt beklagande och på samma gång anklagande. Kunde de veta? Nej, det var omöjligt, deras kraft låg i träda och det var bara han som kunde få den att spira, men detta låg i en framtid som var höljt i dunkel. Han funderade på att förblinda dem, blott för en sekund men övergav den tanken. Deras tid skulle komma, de skulle avgöra Uthoriens framtid. Han log snabbt mot de båda flickorna. ”Vi ses igen”, sade han men detta kommer att ske om tio årstider.
När han kommit längre in i skogen stannade han och böjde sig ner mot en stor flat mossbeklädd sten. Han lade försiktigt ner björnskinnsbyltet på stenen. Ett gurglande läte hördes från byltet, försiktigt vecklade han upp skinnets kanter och ett litet ansikte med mörkt hår och stora mörka ögon syntes. Han log. Den lilla flickans stora ögon följde hans minsta rörelse. "Jag vet att du redan har ett namn", viskade han. "Ditt namn är Itra, dotter till kung Egden och prinsessa av Uthorien. Men jag måste nu ge dig ett nytt namn och i gudinnan Setneys närvaro, i denna månljusa vinternatt fås du namnet Varja. Det är du som ska frälsa det rike som finns i ditt blod, det som du ska rädda Uthorien, det land som dina förfäder skapat och byggt, det ända som kan rädda oss från Nardors mörka kraft." Han tystnade, såg allvarligt på den lilla. Inget hördes i den gamla skogen. Allt var tyst. Den gamles ljusa ögon såg in i flickans bruna. Tiden stod stilla. Ett leende fortplantade sig i flickans lilla ansikte och även den gamle log. "Du kommer att bli en stor drottning en dag Varja", sa han. Han smekte hennes mjuka runda kind och lyfte upp henne i sin famn igen. ljudlöst smög han mellan de snötyngda träden tills han försvann in i den gamla skogens djup.
söndag, februari 05, 2006
fredag, januari 06, 2006
Tack FrosTmark
Tänkte ta tillfället i akt att tacka FrosTmark för ett otroligt år! Det bästa spelår jag någonsin varit med om i mitt 25-åriga rollspelsliv. Såklart ett extra tack till DM! Egeborg är närmare gud än vi andra dödliga!
/M
/M
DANS PÅ TRE REMMARE 1754
...2006 blir det lite väl lite av 1754...
Si där hur han haltar i gränden
hur han rister på peruken och
i handen han stråken tar
Slå an på fiolen
och skål för Bacchus
och hans nymfer dansar
på krogen tre remmare
en sen februarinatt
Lägg korten på bordet bäste bror
och dra du in potten
bjud mig på ett rhenskt vin
eller varför inte på ett dubbelt öl
Man tackar, det är inte till att snåla
se där kommer Movitz i sin gamla slitna kolt
spel upp kära vänner och drick en stund för mig
I natt är jag konung
och det är mitt ord som gäller
kära syster du där med snörliv
och band i ditt hår
Ta en svängom med mig
Jag kan vara din furste
Men även din narr
Om blott du i natt blir min
...bjuder upp till en Bellmanskt inspirerad visa en kall februari natt på krogen Tre remmare i nådens år 1754.
Si där hur han haltar i gränden
hur han rister på peruken och
i handen han stråken tar
Slå an på fiolen
och skål för Bacchus
och hans nymfer dansar
på krogen tre remmare
en sen februarinatt
Lägg korten på bordet bäste bror
och dra du in potten
bjud mig på ett rhenskt vin
eller varför inte på ett dubbelt öl
Man tackar, det är inte till att snåla
se där kommer Movitz i sin gamla slitna kolt
spel upp kära vänner och drick en stund för mig
I natt är jag konung
och det är mitt ord som gäller
kära syster du där med snörliv
och band i ditt hår
Ta en svängom med mig
Jag kan vara din furste
Men även din narr
Om blott du i natt blir min
...bjuder upp till en Bellmanskt inspirerad visa en kall februari natt på krogen Tre remmare i nådens år 1754.
Fredstid
FREDSTID
I mörka tider, tider där vinden stjäl.
I dystra skuggor, skuggor likt ömkan.
Om ljusa handslag, om ärliga löften,
löften om trygghet, hopp och frid.
Där finns hoppet om nedgrävda yxor.
Om sköldar i dammiga bodar.
På städet smids plog, ej blankegg.
Där hörs skratt, ej gråt, där finns frid.
I tider av törst, tider av kyla,
finns hoppet som en glömd vän.
När stridens eko dött över nejden,
finns endast livet och en sista längtan till friheten.
Där dansar kärlek på grönskande äng.
Här möts blickar, blickar av förståelse.
I dagar av armod och nätter av sorg,
finns endast minnet av hoppet kvar.
Det är i detta land jag vill sova min eviga sömn.
Det är på dessa marker jag kan finna frid.
När hoppets himmel öppnats i den mörka natten,
kan jag finna min längtan och kärlek till slut.
I mörka tider, tider där vinden stjäl.
I dystra skuggor, skuggor likt ömkan.
Om ljusa handslag, om ärliga löften,
löften om trygghet, hopp och frid.
Där finns hoppet om nedgrävda yxor.
Om sköldar i dammiga bodar.
På städet smids plog, ej blankegg.
Där hörs skratt, ej gråt, där finns frid.
I tider av törst, tider av kyla,
finns hoppet som en glömd vän.
När stridens eko dött över nejden,
finns endast livet och en sista längtan till friheten.
Där dansar kärlek på grönskande äng.
Här möts blickar, blickar av förståelse.
I dagar av armod och nätter av sorg,
finns endast minnet av hoppet kvar.
Det är i detta land jag vill sova min eviga sömn.
Det är på dessa marker jag kan finna frid.
När hoppets himmel öppnats i den mörka natten,
kan jag finna min längtan och kärlek till slut.
torsdag, juni 30, 2005
Räkan gör sig hörd
Och så var det dags då. Räkan gör sig hörd men sparkar och slag, man får hoppas att den lämnar dessa later i magen och inte fortsätter med att sparka och slå även utanför magen. Häftigt är det i alla fall. på något sätt känns det som om det skulle vara någon där inne. Ultraljudet berättade i klartext att det var något där inne men att se suddiga bilder på en monitor är inget mot en liten fysiskt spark.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)