Trenne Systrar - Sagan om Uthorien

Denna historia utspelar sig i mitt eget fantasifoster, landet Uthorien. Historien är meningen att någon gång i framtiden ska bli en bok men det får tiden utvisa. Det tål dock att sägas att korrningen av texten sker i efterhand så stavfel och konstigheter finns. Fortsättningen av historien finns på länken...

EPILOG

De dova trummorna ekade mellan fästningens svarta nedslitna murar, de fortplantade sig och slungades ut över den åldrande skogen där den gamle stegade i den snåriga terrängen.
Han stannade upp en sekund men satte sig snart i rörelse. Den gamla skogen runt fästningen var mycket vildvuxen, skrämmande för många men för honom fanns där inget skrämmande, han kände skogen, han kunde höra den andas, röra sig i den kalla nordanvinden som blåste ner i från de höga bergen i norr. Han visste att Kung Egden skulle skicka ut sina män efter honom, kanske skulle konungen även skicka sin egen livhird, de såkallade Valmarerna, en fruktad styrka som var kända för sin skicklighet och grovhuggna sätt. De skulle leta efter tjuven. Han skrattade tyst. Ja, de skulle kalla honom tjuven. Så lite de förstod. Det var för deras eget bästa, för Uthoriens bästa.
Det han gjorde denna kalla vinternatt skulle vara det enda som kunde rädda landet, han skakade sakta på sitt huvud. De skulle aldrig förstå.

Snön låg tjock framför hans fötter, den täckte skogens alla träd, stenar och myrar och omslöt den med sitt kalla täcke. Vinterns förbannelse rådde i Uthorien men just i år hade den tagit i med sin fulla kraft. Han tog sig smidigt över stockar, sten och granris allt täckt av vit kall snö samtidigt som han bar knytet av björnskinn varligt och ömt i sin famn. Han var inte orolig, kung Egdens män skulle inte finna honom. Han tittade snabbt över sin axel och log. Inga spår av hans fötter sågs i snön.
Nu hörde han kungens män som stormade ut ur det gamla fästningen, hästarnas hovar klapprade mot borgens stenklädda inner- och yttergårdar. De visste. Tjuven skulle fångas. Död eller levande och hans byte... Han skakade på sitt gamla huvud. Om de bara visste, om de kunde se in i framtiden. Han hade stannat upp när han hade känt flickornas blickar i sin nacke. De tittade storögdt på honom. Han visste att de var för unga att förstå, även om dessa systrar var annorlunda, de bar landets blod i sina ådror och i blodet fanns också något annat, något som han själv bar på. Deras blickar var genomträngande, på något underligt sätt beklagande och på samma gång anklagande. Kunde de veta? Nej, det var omöjligt, deras kraft låg i träda och det var bara han som kunde få den att spira, men detta låg i en framtid som var höljt i dunkel. Han funderade på att förblinda dem, blott för en sekund men övergav den tanken. Deras tid skulle komma, de skulle avgöra Uthoriens framtid. Han log snabbt mot de båda flickorna. ”Vi ses igen”, sade han men detta kommer att ske om tio årstider.

När han kommit längre in i skogen stannade han och böjde sig ner mot en stor flat mossbeklädd sten. Han lade försiktigt ner björnskinnsbyltet på stenen. Ett gurglande läte hördes från byltet, försiktigt vecklade han upp skinnets kanter och ett litet ansikte med mörkt hår och stora mörka ögon syntes. Han log. Den lilla flickans stora ögon följde hans minsta rörelse. "Jag vet att du redan har ett namn", viskade han. "Ditt namn är Itra, dotter till kung Egden och prinsessa av Uthorien. Men jag måste nu ge dig ett nytt namn och i gudinnan Setneys närvaro, i denna månljusa vinternatt fås du namnet Varja. Det är du som ska frälsa det rike som finns i ditt blod, det som du ska rädda Uthorien, det land som dina förfäder skapat och byggt, det ända som kan rädda oss från Nardors mörka kraft." Han tystnade, såg allvarligt på den lilla. Inget hördes i den gamla skogen. Allt var tyst. Den gamles ljusa ögon såg in i flickans bruna. Tiden stod stilla. Ett leende fortplantade sig i flickans lilla ansikte och även den gamle log. "Du kommer att bli en stor drottning en dag Varja", sa han. Han smekte hennes mjuka runda kind och lyfte upp henne i sin famn igen. ljudlöst smög han mellan de snötyngda träden tills han försvann in i den gamla skogens djup.

HEDDA HARFOT

Nu har hon landat, den vackraste lilla varelse som jag någonsin skådat. Jag har alltid trott att mina kompisar som blivigt farsor alltid överdrivigt en smula när det gällde att bli just farsa, men nu vet jag att så inte är fallet. Detta mina vänner är det största!

Tack FrosTmark

Tänkte ta tillfället i akt att tacka FrosTmark för ett otroligt år! Det bästa spelår jag någonsin varit med om i mitt 25-åriga rollspelsliv. Såklart ett extra tack till DM! Egeborg är närmare gud än vi andra dödliga!

/M

DANS PÅ TRE REMMARE 1754

...2006 blir det lite väl lite av 1754...

Si där hur han haltar i gränden
hur han rister på peruken och
i handen han stråken tar
Slå an på fiolen
och skål för Bacchus
och hans nymfer dansar
på krogen tre remmare
en sen februarinatt

Lägg korten på bordet bäste bror
och dra du in potten
bjud mig på ett rhenskt vin
eller varför inte på ett dubbelt öl
Man tackar, det är inte till att snåla
se där kommer Movitz i sin gamla slitna kolt
spel upp kära vänner och drick en stund för mig

I natt är jag konung
och det är mitt ord som gäller
kära syster du där med snörliv
och band i ditt hår
Ta en svängom med mig
Jag kan vara din furste
Men även din narr
Om blott du i natt blir min

...bjuder upp till en Bellmanskt inspirerad visa en kall februari natt på krogen Tre remmare i nådens år 1754.

Fredstid

FREDSTID

I mörka tider, tider där vinden stjäl.
I dystra skuggor, skuggor likt ömkan.
Om ljusa handslag, om ärliga löften,
löften om trygghet, hopp och frid.

Där finns hoppet om nedgrävda yxor.
Om sköldar i dammiga bodar.
På städet smids plog, ej blankegg.
Där hörs skratt, ej gråt, där finns frid.

I tider av törst, tider av kyla,
finns hoppet som en glömd vän.
När stridens eko dött över nejden,
finns endast livet och en sista längtan till friheten.

Där dansar kärlek på grönskande äng.
Här möts blickar, blickar av förståelse.
I dagar av armod och nätter av sorg,
finns endast minnet av hoppet kvar.

Det är i detta land jag vill sova min eviga sömn.
Det är på dessa marker jag kan finna frid.
När hoppets himmel öppnats i den mörka natten,
kan jag finna min längtan och kärlek till slut.