Räkan gör sig hörd

Och så var det dags då. Räkan gör sig hörd men sparkar och slag, man får hoppas att den lämnar dessa later i magen och inte fortsätter med att sparka och slå även utanför magen. Häftigt är det i alla fall. på något sätt känns det som om det skulle vara någon där inne. Ultraljudet berättade i klartext att det var något där inne men att se suddiga bilder på en monitor är inget mot en liten fysiskt spark.

De e mycke nu!

Det är verkligen mycke nu! Jag hinner inte med nått men i morgon är jag i alla fall ledig. Bara för att möta tvätt, veckans radio inspelning och säkert en sväng ner till jobbet. Äh, jag ska inte klaga jag är ledig även fredag, lördag och söndag. Shit så mycket ledighet hade jag bara nästan förra månaden. Fan tre dagars ledighet på en månad, vad håller man på med egentligen? Är det värt det? Men det ska bli skönt med semester och kunna umgås med världens vackraste Anna och räkan även om den senares kontakt blir rätt svårförståelig. Skönt ska det bli i alla fall, jävligt skönt.

Att inte glömma…

Jag lovar mig själv att inte glömma saker ibland. Glöm inte den söta sång som du sjunger för din fru, glöm inte hur träden såg ut i vinden den där junidagen, glöm inte ögonblicket då hundra kajor lyfter från hustaken, glöm inte… Men jag glömmer. Men va fan du skulle ju komma ihåg det där fina. Minnena skulle vara din egen sketch book som man kan bläddra i och uppleva dem igen. Men så glömmer man i alla fall. Det är sorgligt på nått sätt.

Lepisma saccharina

Silverfiska är ljusskygga och trivs bäst där det är mörkt och fuktigt, t ex i badrum och kök.Helst lever de av socker och stärkelse. Om böcker och papper förvaras fuktigt kan silverfiskarna gnaga sönder dem.
I våra badrum är födan tämligen skral. Här lever de av tvålrester och smuts i kakelfogar. Silverfiskar i kök får däremot tillgång till ett dukat bord och är bara miljön tillräckligt fuktig så kan de massförökas här.

Silverfisken blir 10-15 mm och heter på latin Lepisma saccharina

Ut i Juli

Nu ska det ut i Juli , eller kan man egentligen säga så? Kanske det vore mest korrekt att säga att: Nu i Juli ska det ut? Nja, kanske inte ändå. Vi gör det enkelt: Vi ska flytta ut i Juli. Bort från de små silverfärgade fiskarna som jag och A har börjat hata så mycket. Vet ni att om man dödar en med bara fingret så smäller de liksom, eller smäller är kanske fel, de ploppar om detta gör att ni förstår vad jag menar. När jag berättade det för A så trodde jag att hon skulle kräkas. Det var äckligt, riktigt äckligt. Jag måste nog läsa på lite om silverfiskar. Varför ploppar de? Är det nått de försöker säga till oss? Nej kanske inte.
A och jag flyttar i alla fall ut i Juli, den sista för att vara mer exakt. Då blir det inflytt till A:s syster L i hennes studentlägenhet. Väldigt trevlig men liten lägenhet i nyrenoverat hus i bra läge. Där blir vi i en och en halv månad sedan blir det inflytt till VÅRAN lägenhet. Ska bli skitkul! Nu ska jag söka på silverfisk på Google eller möjligtvis Altavista…

Tangentbord

Jag tittar på mitt tangentbord. Uppifrån, lite från sidan och snett framifrån. Der verkar som om jag skriver a, r, e m och n väldigt ofta. Dessa tangenter är inte mer slitna, inte nötta men bara lite mer använda än de andra tangenterna. Gillar jag bokstäverna eller ord som innehåller dessa bokstäver? Kanske. Eller är det faktiskt så att de flesta svenska ord innehåller dessa bokstäver mer än andra. Så kanske det är men jag vill inte tro det. Jag vill tro att jag skriver många A:n för att min älsklings namn börjar just på denna bokstav. R för att det är första bokstaven i den hobby som jag finner vara så intressant. E för att det kan vara den vackraste bokstaven. M för att det är den bokstav som bildar mitt namn och N för att på något sätt tror jag att räkan inte alltid kommer att heta räkan utan kommer ett få ett namn som börjar på N. Man kan tro mycket och man kan tro fel. Det är bara tiden som kan utvisa om man hade rätt eller fel.

Shit! Sommarlov (Nostalgivarning!)

Sommarlov var Erics brorsas tjocka superhjältetidning, det var kattkiss på halvtorr asfalt och snön som smält och dess vatten som rann i små floder ned i gatbrunnen. Det var fotboll på grusplanen vid skolan och de långa cykelturerna lite längre ut än sitt egen stadsdel. Det var letande i containers där man hittade allt från trasiga fåtöljer till signerade idolkort på Ivan Rebroff. Det var ladorna där 4H höll till och där kastade man sig över intet ont anande åsnor som fick tokspel och gjorde allt för att kasta av den oönskade ryttaren. Men man skrattade bara, fast man var blåslagen. Det var grus under huden i handflatorna och det var en Batman figur med fallskärm som fastnade i det höga stängslet vid basketplanen. Det var ljuset som var så förunderligt på kvällarna och det var smygandet bland äppelträden. Shit! Sommarlov!

Illrött blir marinblått

KSMB sjöng en gång. De var unga och arga, idealen är inte så olika från dagens ungdomars ideal. Nu finns saker som djurens rätt och man vill ta tillbaka gatorna, då var det kanske lite mer ofokuserat punkigt. Men det är inte vad jag vill komma till. När man blir äldre händer det något. Man kommer in i något som skulle kunna kallas för råtthjulet. Råtthjulet är jobb, familj och banklån. De är få som har tid att fortfarande vara illröda när man måste betala av CSN, skicka hunden till veterinären och hämta barnen på dagis. Man blir mer och mer blå. Först lite ljusblå, sedan ordinärt blå och innan man vet ordet av så är man marinblå. Jag tror att man ska försöka att inte bli just marinblå. Eller va fan ska jag sitta här och säga hur man ska bli, jag tror att ingen behöver ha en Beckers färgkarta över sitt liv. Färgblandningen kan man nog klara av själv eller så blir det bara som det blir. Men jag ska nog försöka att aldrig bli marinblå.

Trolldikter

Dessa troll är Bauers troll som han målade, de är stora och fula men godhjärtade och inte så dumma som man kan tänka sig. De talar som en mittsvensk tror att man pratar i Jämtland. Ja, jag tror att man får in språkmelodin efter att ha läst några rader. Men det viktigaste är att man läser högt för sig själv för att uppnå bästa resultat.

Barkebull & Nidomkull I

Titt på na, sa Barkebull
Sicken liten en
Tro du ho kan tale, frågde Nidomkull
Nä ho ha fö liten mun, sa Barkebull

Sickna små hände ho ha, sa Nidomkull
He int mycke att ha me
Tenke ho att hugge i berge, sa Barkebull
Me så små hände, sa Nidomkull

De inte lönt, sa Barkebull
Ho e för svag
Och me så små hände få man inge gull
Och inge silver, sa Nidomkull

Va långe hår ho ha, sa Barkebull
De e ända ne till marke
Täke borste de var dag, sa Nidomkull
Då ha en å göre, sa Barkebull

Sickna så fötter ho ha, sa Nidomkull
Tänke spinga me desse var da
Då kom man int långt, sa Barkebull
Inte hem ensen gång, sa Nidomkull

Barkebull & Nidomkull II

Jeg ha sten i skoa mi, sa Barkebull
Den skave så att de ä svårt att gå
Men ta utna då, sa Nedomkull
Jeg ork int, sa Barkebull

No e di bra dum i blan, sa Nedomkull
Om stena skave som di säjemen
di orke inte ta ut na, sa Nedomkull
Ja de och lite till, sa Barkebull

Jeg ä bra lat ibland, sa Barkebull
Det och ful, sa Nedomkull
Ja, men jeg ä fulare än di, sa Barkebull
Nä jeg ä fulast, sa Nedomkull

Jeg ha en vårte större än di, sa Barkebull
Jo men mi har hår, sa Nedomkull
Mi näse är längre än di, sa Barkebull
Men mi e full av snor, sa Nedomkull

Mi hår är skitigere än di, sa Barkebull
Men mi har foglabo, sa Nidomkull
Jeg ha än svamp på rövva, sa Barkebull
Få se, sa Nedomkull

Barkebull & Nidomkull III

Hon e bra litn ändå, sa Barkebull
Ja ho e som hjortrongull, Nidomkull
He långe ljuse hår ho ha, sa Barkebull
De e som gull, sa Nidomkull

Undre va ho gö i skoga, sa Barkebull
Kanske ska ho jage varg, sa Nidomkull
Tro du att ho gör sån, sa Barkebull
Nä det tro jeg int, sa Nidomkull

Kanske hon gå vils, sa Barkebull
Elle kanske ho leta efter no, sa Nidomkull
Kanske leta ho efter vänna si, sa Barkebull
Elle kanske efte varg, sa Nidomkull

Va du tjat om de dä varge, sa Barkebull
Ho kanske lete efter vänna si ändå, sa Nidomkull
Ja he också gått vils i skoga, sa Barkebull
Elle blivi äte av varg, sa Nidomkull

Barkebull & Nidomkull IV

Släp på då, Barkebull
Jeg tar i all va jeg orke, sa Nidomkull
Vi ha lång och gå, sa Barkebull
Men vi ä ändå två, sa Nidomkull

Ja men de ä jeg som styr, Barkebull
Men va ska du me stena till, sa Nidomkull
De va så fin och så runn, sa Barkebull
Men de ä bra tung, sa Nidomkull

De finns ju masse sten dä vi bo, sa Nidomkull
Ja me int lik fin som denne, sa Barkebull
Ska vi inte ta lite rast nu, sa Nidomkull
Tyst nu o putte, sa Barkebull

Jeg tänke int hjälpe di längre, sa Nidomkull
Va ä du fö vän, sa Barkebull
Jeg ä di vän me jeg vill hem, sa Nidomkull
Ja och sten ska me, sa Barkebull

Hellre ökänd än okänd

Jag och S diskuterade i dag på jobbet om vi hellre skulle vilja vara helt okända eller ökända. Scenariot på klassåterträffen skulle vara gick du i vår klass eller fan det är ju du som jag funderat på att leta upp och tortera till döds i hela mitt liv bara för du var så jävlig i plugget. Både jag och S var helt överens om att vi skulle hellre var ökända än okända. Men detta faller är nog sig inte naturligt för alla människor. Många vill nog vara okända och fine, jag kan förstå grejen med den tanken. Även att vara ökänd har sina nackdelar. Jag kanske inte skulle vilja måla mig blå och äta upp röster i TV àla Robinsson Robban. Jag skulle aldrig vilja stå i rampljuset för att jag på det så bestämdaste ville bli känd för hela svenska folket, inte hela världen heller för den delen. Men ska man välja mellan att vara helt okänd eller helt ökänd känns i alla fall inte valet svårt. Men livet är inte svart eller vitt. Och det är väl kanske skönt.

Kentas jacka

Jag minns att jag lyssnade på Kenta som liten. Pappa gillade Kenta och spelade skivan en del mellan all jazz, Mäster Gees och allmän progg. Jag var fascinerad av texterna, av hans rosslande röst och just i dag är jag stark. Han gjorde stort intryck på mig han Kenta. En vildman men med ett mjukt inre. Pappa berättade att han var f.d. narkoman och att han nu försökte bli kvitt sitt gamla liv. Jag ve inte om Kenta någonsin blev kvitt sitt gamla liv innan han dog för några år sedan men jag hoppas verkligen det. I alla fall. Jag har en jeansjacka som jag ibland kallar Kentas jacka. Inte för att den någonsin tillhört Kenta men den ser ut som om Kenta haft den. Det är Lee från 1972 (mitt födelseår) och den är så sliten och trasig att jag inte vågar tvätta den i maskin. Jag har diskuterat fram och tillbaka med min käraste A (inte förste kocken A utan min fru A) om att kanske lämna in den till en skräddare för att få den fixad men jag vet inte, det kanske inte längre blir den jacka som jag kallar Kentas jacka. Snart går det inte att sätta fler säkerhetsnålar i nacken på den. Jeans är ett underbart material men när det ger upp så ger det upp med råge. Ska nog sätta mig ner och slå igång just i dag är jag stark bara för att ge min jacka den styrka den behöver för att hålla ihop. Frid på dig i din himmel Kenta.

Utan hår i sommar

Nyligen rakade jag av mig nästan allt hår, nej jag börjar inte bli flintskallig, jag hade tänk göra det i flera år men antagligen bara inte vågat. Har egentligen alltid haft hår. Skitsamma. Jag rakade i alla fall av mig håret med min sempa skäggtrimmer och det slutade med att det blev ömsom sax ömsom skäggtrimmer. Låt oss förkorta historien med att säga att det tog ett tag. Närmare bestämt två timmar. Vart var jag? Jo, eftersom jag jobbar i kök och är rätt lättsvettad i huvud och ansikte blev detta hårbortfall en trevlig nyhet och dessutom ser det heller inte så tokigt ut. Jag har hört allt från, du ser ut som en apa till du liknar Vladimir Mayakovsky. Detta tar jag som en positiv sak då Mayakovsky såg ruskigt ball ut. Se själva: http://www.mayakovsky.com/maya/06.jpg
Vi struntar i ytan och går djupare in i själva själen eller närmare bestämt hur man ser på folk i kort hår. Nu för tiden är det vanligt med män med kort hår, speciellt de som börjar bli tunnhåriga. Men också i hip hop kulturen är rakade skallar vanligt. För bara ti år sedan så blev man rätt snabbt stämplad som skinnskalle om man bar en minimal frisyr. På nationaldagen då jag och min förste kock, vi kan kalla honom A var på väg hem från jobbet kände jag av skinnskalle känslan. A som vanligtvis går med brallorna nere vid knävecken, mega hörlurar rund halsen och någon munkjacka med tryck som YO! BONES RULES eller nått liknade, mitt hip hop lyssnande sträcker sig till Looptroop, och mina hood´s termer är verkligen bleka och svaga. För dagen hade A på sig ett par ganska så normala jeans, jag tror till och med att man kunde skönja en bakdel på A och en halvlång jacka i beige. Själv var jag i slitna jeans och min Kentajacka (just i dag är jag stark). När vi gick där genom staden på nationaldagen tyckte jag att folk tittade. Skulle dessa två skinnskallar som luktade väldigt mycket mat snart börja slentrian haila och ge sig på invandrare? Kanske var det bara jag som i mitt huvud kände detta eller var de verkligen så? A verkade inte känna så och kanske var det bara jag.

Tre veckor

Bara tre veckor kvar till semester. Känns behövligt då mitt senaste stämpelkort slutade på 260 arbetstimmar. Det är svårt att hålla ihop ett kök när man är underbemannad och all tid går åt att släcka eldar i köket och agera helt och hållet som kock, kökschefs rollen hinns inte alltid med och det är frustrerande. Logistik och inköp är minst lika viktigt som att servera bra mat och göra gästerna nöjda. Nu har förstärkning kommit och det känns skönt. Min roll som chef har börjat ta sin naturliga plats och jag har tid med allt det som jag förra månaden bara kunde drömma om. Inte för att jag inte tycker det är roligt att stå på en spis, det gör jag i alla fall varje kväll men att inte känna sig nöjd med det man gör är total frustration, i kubik dessutom. Stället är stort och vi har hela tiden många järn i elden. Skick hit, skick dit, uteservering, festvåning och luncher och på det möten, interna som externa. Trodde ett tag att jag skulle gå in i den berömda väggen men detta är ovanligt i mitt yrke och den dag även restaurangpersonal kan bli utbrända kommer nog en hel bransch behöva vikarier. Det är inte så mycket glam i restaurangvärlden som många tycks tro. Ett evigt slit och mest känner man sig som man bygger korthus hela dagarna och blåser ner dem när man ska hem för att nästa dag bygga upp dem igen. Men, matlagning är allt jag kan och i bland får jag för mig att jag är rätt så bra på det.

Semester kom!

1775

Den sista (och ofärdiga) delen av Götterdämmerundtexten 1752. Dessa två texter kommer i sinom tid att vävas ihop men detta ligger långt fram i tiden. Klicka på 1775 om du vill se texten.

1752

Här är en länk till en text som jag skrivigt som utspelar sig i rollspelets Götterdämmerungs mörka 1700-tal. En värld som ligger på gränsen till vår värld men där ondskan är mycket klarare. Vill du döda en stund så klicka på 1752.

En espresso till...

Jag tar en espresso till innan jag går till jobbet. Stoppar in en snus också bara för att jag behöver nog nikotinet. Jag är verkligen ingen snusare, men vad ska man göra när cigg inte är ett alternativ. Hade rökt allt för länge och det var verkligen dags att sluta röka, kände att jag mådde illa av varje cigarett jag rökte och jag förstod att det var slut med rökandet efter alla dessa år. Men jag ska inte klaga, jag slutade, men började snusa istället. Men hellre snus än cigg även om det är som at välja mellan pest och en mild form av kolera. Jag kan sakna ciggen ibland men det är inte röken eller nikotinet (det får jag i mig genom snuset) det är mer en känsla av att det är/var jag. Cigaretten var liksom Vidfarne, ett sätt att säga att här är jag, jag är cigg. Och såklart allt som cigaretterna för med sig, taskig hy, stinkande kläder, rökhosta, gula fingrar och the big C. Det var nog skräcken för cancern som fick mig att sluta. Men jag måste säga att jag känner mig piggare nu, sover inte lika mycket, känner mig hyfsat utvilad. Sen är jag glad över att slippa hetsjakten som nu finns på alla rökare, den är inte nådig och den börjar mer och mer påminna om 1600 och 1700-talets jakt på häxor. Nä, jag är glad att jag slipper den jakten. Tar ännu en zip på min espresso och stoppar in en liten vit påse General portion under läppen...

Räkan rör sig

I går var jag och A på ultraljud och blev varse att det faktiskt finns en liten räka i magen. A har länge trott att hon har mosmage, ett fenomen som brukar visa sig när man tryck i sig för mycket pulvermos, släkt med paltkoma men bara släkt. Vi såg huvud, armar, ben, hjärta och ryggrad. Helt otroligt! Räkan nedfaller i november även om de lärde tvistar om det exakta datumet. Vi ska bli föräldrar, jag som tyckte det var väldigt nyss som jag var barn själv. Mamma A och pappa M. Och räkan förstås.

I Vidfarnes huvud

Jaha, då var man välkommen att ta del av Vidfarnes tankar. Allt som finns här inne i dessa vindlande gångar av kött och fantasi, verklighet och nervbanor. Kanske kan du känna igen dig, kanske inte. Vi får se! Följ med på en resa genom Vidfarnes värld.

-Vidfarne

I Silverfiskens år, i Lägenhetsköpens månad

Vi sitter här i vår alldeles för stora trea med en hyra som inte står i relation till det vi hyr. Dessutom har vi andra hyresgäster, dessa snyltande varelser syns oftast på kvällar och nätter då de kalasar på de hudavlagringar och matrester vi tappar på golvet. Silverfiskar! Massor! Jag talar inte om någon som i badrumslampans sken ilar in under badkaret, nej, vi snackar femton tjugo om dagen...som dör i våra Anticimexfällor, då vågar jag inte tänka på hur många som inte äter det kalla gift som dosorna utsöndrar. Uhh.Men det blir snart slut på detta, bara hålla ut i tre månader. Lägenheten vi budat oss till döds på är till slut våran, visserligen 40.000 dyrare än våra beräkningar men den är värd det. Visserligen fick A ett stelnat ansiktsuttryck när vi frågade säljarna om de möjligtvis sett några silverfiskar och de svarade ja, ja i det fall att de sett någon springa underbadkaret någon sen natt i Badrumslampans sken.