DEMONENS MÄRKE - PROLOG

Handen som höll gåspennan var svårt sargad. Otaliga gulnade lindor täckte den nästan helt, blod hade trängt fram på många ställen. Den svarta kåpans högra ärm var uppdragen till armbågen och visade en smal och onaturligt blek arm. På den benvita skrivpulpeten låg en uppslagen bok med kraftiga pärmar i rött läder. Handen skakade svagt när fingrarna krampaktigt höll i pennan vars spets gjorde vackra mönster i rött bläck på det robusta pergamentet. Ett fladdrande vaxljus var det enda som lyste upp i det annars så kompakta mörkret.

Han lade ner fjäderpennan på skrivpulpeten och höll sina öppna händer framför sig. Han såg på dem och grimaserade illa. Smärtan var ilande. Såren var många och tämligen små men tillsammans bildade de en värk som var svår att uthärda då han hela tiden arbetade med skrivandet i boken. Det var svårt att skriva då varje gång han rörde handen fanns en chans till att en blodsdroppe skulle falla ner i bokens sidor. Som om det skulle göra något, tänkte han för sig själv. Han stirrade på sina händer som om han aldrig hade sett dem förut i hela sitt liv. De som ut som Den mörkes händer.
Han visste inte hur länge han befunnit sig i detta helvete. Det var omöjligt att räkna tiden då mörkret som omslöt honom var konstant och inget annat fanns. Ingenting. Det var ingen sanning, det fanns något därute, bortom hans stol, skrivpulpeten och det svarta vaxljus som aldrig tycktes brinna ner, fanns något annat. Han hade hört skriken. En rysning letade sig ner längst hans ryggrad av blotta tanken på dessa skrik. Och där fanns också Han.

Han förbannade sig själv för sin dumhet, sin blåögdhet. Han, Acanius Präntare, en av Kejsarens mest betrodda och även högst aktade skrivare hade fallit för Hans smicker. Denna dumhet fick han betala för nu, i evig tid, som det kändes. Skrivandes på denna demoniska bok. Han hade tappat hoppet på räddning. Ingen skulle finna honom i denna limbo och det fanns ingen väg ut. Detta hade Han viskat till honom - ingen väg ut. Någonstans hoppades han på döden, eller var han redan död? Hur skulle han kunna leva då han inte ätit eller druckit på den evighet som han befunnit sig på denna plats? Han var död.

Den första tiden hade han haft planer på att fly. Han hade också gjort det. Rakt in mörkret hade han sprungit. Så långt som benen kunde bära honom. In i mörkret sprang han. Aldrig förr hade upplevt något sådant. Det var ett fysiskt mörker, det var inte bara avsaknad av ljus, det var något annat. Något skapat av Honom. Det som skedde under flykten ville han inte tänka på, det mesta hade han förträngt. Det gjorde för ont. Men hoppet som brunnit i hans hjärta då han i blint mörker hade sett ett ljus, en rädding, en chans att slippa denna plats. När detta ljus varit vaxljuset på skrivpulpeten hade han tappat allt hopp. Han hade inte sprungit i cirklar, allt var en cirkel. Det fanns ingen utväg, det fanns ingen räddning.

Åter tog han upp pennan. Han doppade spetsen i den lilla glasflaskan med blod som var hans bläck. Varmt blod. Det blev aldrig mindre ju mer han skrev. Blodet fanns alltid där, det var konstant.

Han såg på det sista av de pergamentark som han redan kopierat ner i denna bok, läste långsamt och fortsatte skriva. Han ville inte veta vad bokens blad var gjorda av men han misstänkte var det var för något. Mänsklig hud.
Och när boken var färdigskriven? Vad skulle hända med honom då? Vad skulle Han göra med honom? Rädslan att inte avsluta det han börjat med var stor. Detta hade även Han varnat honom för. Straffet skulle han inte kunna tänka sig inte ens med hjälp av all fantasi han besatt i sitt inre. Och han var inte den förste som Den mörke hade gett uppdraget att slutföra boken. Den var skriven med olika handstilar, han hade räknat dem till sextiosex stycken, alla med sin speciella särart, men alla med en mästares handlag. Alla de som skrivit boken fanns liksom här runt honom, iakttagande. Det var deras skrik som han kunde höra i mörkret. Detta var ett helvete och han höll på att sammanställa något som skulle kunna få Honom att kunna skapa detta helvete även på Arcaria. Och det var han, Acanius som skulle slutföra arbetet med att ge honom den färdiga boken. Han undrade viket straff han skulle få för detta efter sin död, om han inte redan var död.

Trots sina såriga händer skrev han mycket snabbt. Någonstans inom honom ville han bli klar med den demoniska boken. Detta skulle i alla fall ge honom ett svar på alla frågor som han ältade om och om igen i sin hjärna. Han var beredd att ta sitt straff, vilket det än må vara. Bara detta skulle ta honom ifrån detta mörker. Han höll på att tappa allt sans och vett. Så bröts tystnaden av skriken. De startade med en kakofoni av ljud, alla lika men alla mycket olika. Han gled ner från sin stol, kurade ihop sig som ett nyfött barn invid pulpeten och skakade av rädsla. Han gömde sitt huvud under sina såriga och lindade händer. Snart skulle Han komma. Den kalla vinden svepte redan in i från mörkret. Han var redan här.