Trenne Systrar - Sagan om Uthorien

Denna historia utspelar sig i mitt eget fantasifoster, landet Uthorien. Historien är meningen att någon gång i framtiden ska bli en bok men det får tiden utvisa. Det tål dock att sägas att korrningen av texten sker i efterhand så stavfel och konstigheter finns. Fortsättningen av historien finns på länken...

EPILOG

De dova trummorna ekade mellan fästningens svarta nedslitna murar, de fortplantade sig och slungades ut över den åldrande skogen där den gamle stegade i den snåriga terrängen.
Han stannade upp en sekund men satte sig snart i rörelse. Den gamla skogen runt fästningen var mycket vildvuxen, skrämmande för många men för honom fanns där inget skrämmande, han kände skogen, han kunde höra den andas, röra sig i den kalla nordanvinden som blåste ner i från de höga bergen i norr. Han visste att Kung Egden skulle skicka ut sina män efter honom, kanske skulle konungen även skicka sin egen livhird, de såkallade Valmarerna, en fruktad styrka som var kända för sin skicklighet och grovhuggna sätt. De skulle leta efter tjuven. Han skrattade tyst. Ja, de skulle kalla honom tjuven. Så lite de förstod. Det var för deras eget bästa, för Uthoriens bästa.
Det han gjorde denna kalla vinternatt skulle vara det enda som kunde rädda landet, han skakade sakta på sitt huvud. De skulle aldrig förstå.

Snön låg tjock framför hans fötter, den täckte skogens alla träd, stenar och myrar och omslöt den med sitt kalla täcke. Vinterns förbannelse rådde i Uthorien men just i år hade den tagit i med sin fulla kraft. Han tog sig smidigt över stockar, sten och granris allt täckt av vit kall snö samtidigt som han bar knytet av björnskinn varligt och ömt i sin famn. Han var inte orolig, kung Egdens män skulle inte finna honom. Han tittade snabbt över sin axel och log. Inga spår av hans fötter sågs i snön.
Nu hörde han kungens män som stormade ut ur det gamla fästningen, hästarnas hovar klapprade mot borgens stenklädda inner- och yttergårdar. De visste. Tjuven skulle fångas. Död eller levande och hans byte... Han skakade på sitt gamla huvud. Om de bara visste, om de kunde se in i framtiden. Han hade stannat upp när han hade känt flickornas blickar i sin nacke. De tittade storögdt på honom. Han visste att de var för unga att förstå, även om dessa systrar var annorlunda, de bar landets blod i sina ådror och i blodet fanns också något annat, något som han själv bar på. Deras blickar var genomträngande, på något underligt sätt beklagande och på samma gång anklagande. Kunde de veta? Nej, det var omöjligt, deras kraft låg i träda och det var bara han som kunde få den att spira, men detta låg i en framtid som var höljt i dunkel. Han funderade på att förblinda dem, blott för en sekund men övergav den tanken. Deras tid skulle komma, de skulle avgöra Uthoriens framtid. Han log snabbt mot de båda flickorna. ”Vi ses igen”, sade han men detta kommer att ske om tio årstider.

När han kommit längre in i skogen stannade han och böjde sig ner mot en stor flat mossbeklädd sten. Han lade försiktigt ner björnskinnsbyltet på stenen. Ett gurglande läte hördes från byltet, försiktigt vecklade han upp skinnets kanter och ett litet ansikte med mörkt hår och stora mörka ögon syntes. Han log. Den lilla flickans stora ögon följde hans minsta rörelse. "Jag vet att du redan har ett namn", viskade han. "Ditt namn är Itra, dotter till kung Egden och prinsessa av Uthorien. Men jag måste nu ge dig ett nytt namn och i gudinnan Setneys närvaro, i denna månljusa vinternatt fås du namnet Varja. Det är du som ska frälsa det rike som finns i ditt blod, det som du ska rädda Uthorien, det land som dina förfäder skapat och byggt, det ända som kan rädda oss från Nardors mörka kraft." Han tystnade, såg allvarligt på den lilla. Inget hördes i den gamla skogen. Allt var tyst. Den gamles ljusa ögon såg in i flickans bruna. Tiden stod stilla. Ett leende fortplantade sig i flickans lilla ansikte och även den gamle log. "Du kommer att bli en stor drottning en dag Varja", sa han. Han smekte hennes mjuka runda kind och lyfte upp henne i sin famn igen. ljudlöst smög han mellan de snötyngda träden tills han försvann in i den gamla skogens djup.